Självförtroende. Hur många har haft ett bra självförtroende som någon har sänkt? Eller ska jag fråga såhär "Hur mångas förtroende har DU sänkt?" Det kan vara fler än du tror, när tänker man riktigt tillbaka på sånt? Jag tror att det är därför mångas självförtroende inte är i balans. 

 

Jag vill hjälpa er att höja det! Jag kan säga att mitt självförtoende är bra just nu, detta år 2015 har varit det bästa på länge för mig. Jag hoppas att det kan vara det för er också! Kom ihåg att det finns många olika sätt att höja sitt självförtroende. 

 

1. Ge komplimanger, höj andras självförtroende. Ni vet ju själva hur glad man blir av minsta lilla komplimang, så mer komplimanger åt folket! Det är hur simpelt som helst, titta på en person, hitta något som ser bra ut (det finns alltid något lilla vän) och säg det! Har hen snygg frilla så varför hålla in det för dig själv? Du skulle nog själv vilja höra en sån komplimang själv, så säg det till personen såsom du vill få höra det själv! T.ex. Natalie, vad fint hår du har. Hur simpelt som helst. 

 

2. Le åt folk! Visa dom ditt egna vackra leende och visa att dagens möjligheter finns där ute.

 

3. Hitta en kompis, säg tre bra saker om varandra. Då öppnas nya tankar om dig själv som du kanske aldrig tänkt på. 

 

4. Det finns saker som du själv bör tänka på.

• Sluta jämföra dig med andra!
• Innan du gör något du är osäker på, säg "Jag klarar av det här".
• Låt inte gårdagens skuggor förstöra dagens solsken, glöm det som har hänt så gör alla andra det också.
• Aktivera dina drömmar, du kan bara du vill. Du kommer då i framtiden tro på dig själv.
• Vem vill vara som andra? Du är unik, var dig själv eftersom det finns bara 1 som du!
• Sluta inte med det du älskar, du kommer ångra dig för resten av ditt liv.
• Släpp de ledsna låtarna, du börjar bara tänka på sådant du inte har. 
• Börja älska dig för dina bra sidor, istället för att hata dig för dina dåliga.
• Glöm inte bort "Beautiful starts in your head, not in your mirror" ♥

 

 

Två sötnosar. Träffade dem i höst. Vi går i samma klass. Vi har samma humor. Vi litar på varandra. Vi är fullt bekväma med varandra. Vi läser läxor tillsammans. Vi äter mat tillsammans. Vi umgås 24/7. Vi tröttnar inte på varandra. Vi fungerar att vara 3 som gäng. Jag älskar er Emma och Jenna ♥

 

I höst när jag kom till den nya yrkesskolan så var jag fullt orolig för att hitta vänskap. Jag ville så gärna få en bra start och slippa allt drama. Efter att ha lärt känna flickorna i klassen en efter en så tog det en period att fastna med någon. Ångrar inte en sekund att jag satte mig bredvid dig Jenna i kombi. Högstadie tiden har förändrat mig till en dåligare och bättre person men jag har lärt mig av alla mina misstag. Men man kan inte förändra sig hur som helst för att passa in dit man vill, man måste fortsätta att vara sig själv för då hittar man rätt tillslut♥ 

 

 

Det känns skönt att göra det rätta, det bara känns så... bra. Men varför måste man ändå lida av det man inte behöll. Det finns så mycket vi ångrar i livet, jag har lärt mig mycket. Jag tror på att allting som händer, är menat att hända. Om kompisar försvinner, pojkvänner, man inte slipper in till en skola eller får ett arbete. Jag tror att om det inte är en mening i ditt liv så nekas det. Det känns som att mitt liv redan är skrivet. Så om mitt förhållande skulle ta slut så är det menat att vara så, då finns det någon annan i världen som jag är menad för. 

 

Det känns ändå så konstigt att tänka såhär, men människan behöver något att tro på. Men det är så mycket mer än religion som man kan tro på. Kom ihåg att alla är OLIKA, du behöver inte tro på samma sak som dina vänner gör, för vi är olika. Tro på det du tror på. Vad är annars meningen med livet?

 

Jag har alltid haft svårt att se det positiva i saker, om något dåligt händer så vill jag bara gråta och gräva ner mig. Jag vill bara bort istället för att ta itu med problemet och börja se det positiva. Men nu så känns det som man har växt upp och mognat. Jag har blivit en starkare person. ( jag förstod mig aldrig på "what doesn't kill you makes you stronger", förrän nu.) Nu vet jag vad ni menar. Jag har lärt mig att göra det rätta, ibland lyckas jag och ibland lyckas jag inte. Jag har lärt mig att tänka mera på andra, och deras lycka. Även om jag måste offra något jag älskar, så gör jag det. Det betyder mer för någon annan. 

 

Alla dessa känslor, det är så svårt och jobbigt, vill inte ha dom längre.

Varför dra ett respektlöst skämt när det faktiskt sårar en människa, vad vinner du på det?

 

Måste en människa banta för att bli värdefull? Måste en människa äta mera för att bli värdefull? Nej, det spelar verkligen ingen roll för du är vacker som du är! Måste en människa sminka sig för att bli vacker? Måste en människa vara lång för att vara snygg? Måste en människa vara kort för att vara söt? Nej, det spelar verkligen ingen roll för du är underbar precis som du är. 

 

Hos alla så finns det en mening. En mening som sårar. En mening som sårar dig innerst inne. Kanske så vet du redan vilken. När någon säger ett ord, ett fult ord som gör ont att höra. Så då känner du det i ditt hjärta, du kanske inte märker det men det känns. Det kanske får dig att känna att du vill slänga ut en hel ordhög med fula ord åt människan som sårat dig. Men kom alltid ihåg, att personen som sårat dig kanske inte menade något sårande, kanske bara ett skämt. Ett respektlöst skämt. 

 

Varför inte hitta det positiva hos andra istället för att söka efter det negativa? Du vet själv att du, ja just precis du har svaga sidor hos dig. Men det gör dig inte till dålig, ful eller konstig. Du är fortfarande värdefull för alla positiva egenskaper hos dig. Du har fått ett hjärta, ett hjärta som säger ifrån och säger till. Ett hjärta som visar vägen. 

Låt ingen annan styra dig dit du är påväg, det är ditt liv.

 

 

Det här var det sorgligaste som jag sett på länge. Alltså redan när videon började så visste jag ju vad som skulle hända. Jag började gråta direkt och grät som fan genom hela videon. Alltså ni har ingen aning om hur känslig jag är för mobbning! 

Vem fan kom på mobbning, vem uppfann det? Vem var den första människan som mobbade någon? Jag tål dig inte!

 

                        

 

Jag har ett par drömmål i mitt liv. Och jag hade inte närvårdar som ett drömmål. Som liten har jag alltid velat bli (som många andra), delfinskötare. Och när jag tänker efter så vill jag ännu bli det, jag älskar delfiner haha! Men jag har också i många år velat bli journalist! Som liten så gjorde jag småböcker till mina vänner, eller småhäften blev det ju till. Jag var och är fortfarande full av känslor som jag vill få ut. Men under den här korta tiden som jag gått till närvårdare har mycket öppnats, jag har blivit mycke mer känsligare för mobbning, jag blir otroligt lätt ledsen om något sånt är inblandat. Alla måste få ha ett gott självförtroende! Och jag klarade inte av att se min 3-åriga kusin göra en kullerbytta för jag är så rädd att något ska hända med nacken. Så jag skrek till som en tönt varje gång han gjorde det.

 

Men redan för många månader sedan så blev jag så himla ledsen när jag såg någon på stan med ex. en sjukdom. Jag tycker lätt synd om folk och vill kunna hjälpa dem! Så nu när jag går till närvårdare så har jag en större chans. Och jag har mina planer på mentala och missbrukarvård. 

 

Alla vet att mobbning är förbjudet, men ändå sker det. Överallt, hela tiden, varje dag, varje minut är en besvikelse. Det blir bara till mera våld. Vad vi måste göra är att föreställa oss hur det skulle vara om rollerna skulle vara ombytta. Då skulle du bli utstängd. Anledningen till att jag la upp denhär videon så är för att jag knappt kunde se den för jag bara grät, och jag undrar vad ni egentligen tycker om det här? Jag minns att jag satt i soffan i vardagsrummet hemma hos oss. Och jag läste en bok, jag gick i lågstadiet. Och där kom ett främmande ord upp "mobba". Jag visste inte vad det betydde så jag frågade mamma. Hon sa att det är när man aldrig låter en person vara med och leka. Och det är ju ETT exempel på mobbning, upprepning. Men jag minns att jag lät det sjunka in i huvudet och hoppades på att jag aldrig skulle få komma i kontakt med det ordet mera, jag hatade det så mycket. Det finns allt för mycket som jag och alla andra ångrar att vi gjort mot någon. Men vi förstod det inte då. Och nu kan jag inte tänka tillbaka på vissa saker utan att tårarna rinner.

 

Jag hoppas och jag tror att du kommer förstå dethär med mobbning någon dag om du tycker att jag pratar bullshit nu, för då begriper du inte hur allvarligt det är.

 

 

Har någon någonsin gjort slut med dej? Och du vill verkligen vara med den personen fast h*n beter sig som ett svin mot dig. Du visste bara att h*n inte brydde sig om dig mera, och att h*n kommer att lämna dig? 

Men har du någonsin tänkt på, att du är INTE ensam. Varenda människa på jorden har känt något slag av sorg. Det hör till livet att man ska bli hjärtkrossad, varför? Kanske för att lära sig av sina misstag. Och sen det viktigaste, du trodde att h*n var den rätta och du vill att h*n ska vara det. Men sanningen är att h*n var inte det, nej. Alla kommer att hitta "den rätta" någon dag, vissa tidigare och vissa senare. Du vill väl inte vara med fel person? 

 

Jag har blivit hjärtkrossad kan jag säga. Det går inte heller att beskriva, det känns bara som att allt är över och du kanske inte vill leva mera. Jag var deprimerad 6 månader, det är ett halvt år. Och det var förjävligt. Men vet ni hur jag kom över det? Jo, tillslut så hittade jag en annan, som jag fick känslor för. Och sen började jag umgås med mina vänner allt mer och mer. Han blev min bästa vän och  vi fick tillslut känslor för varandra. Men ni kanske inte visste, jag var jätte rädd för att starta ett nytt förhållande med någon, eftersom jag redan hade blivit hjärtkrossad en gång. Men jag gav ändå vårt förhållande en chans, men även om det kändes rätt och han var pojkversionen av mig så kan våra känslor lura oss till sådant. Svårt att säga om jag går ensam med fötterna eller inte, men sårad hann jag bli. Och det känns hemskt. Men dehär gången lovar jag att vara starkare, för what doesn't kill you makes you stronger!

 

En gång räcker, jag tycker inte att det behövs två gånger. Men om man inte lär sig av sina misstag så får man straffet en gång till. Så är det bara, jag har ibland allt för svårt att lära mig av mina misstag och jag gjorde två likadana misstag i mina förhållanden så rätt åt mig. Men nästa gång händer inget, jag vet vad man ska göra och inte göra. Samma sak med poliserna, det krävdes två gånger för mig att få böter och hamna in på sjukhus innan jag började förstå. Så säger samma sak som jag säger då, TREDJE GÅNGEN GILLT!

 

Men du, du måste inte vara stark. Det är okej att vara ledsen, det är för något bra. Du brydde dig om och älskade någon, hur kan det vara något dåligt? Släpp fram tårarna bara, du har en anledning. Om du tror att du aldrig kan bli lycklig igen med ett krossat hjärta, så ska jag berätta till dig, du kommer att bli lycklig igen. Det krävs bara tid, fokusera på andra saker i ditt liv; intressen, kompisar, träning, skolan, arbete, dekorera om ditt rum, shoppa, trädgården osv. Du måste försöka att tänka på dåliga saker hos ditt ex, för ALLA har bra sidor. Så det behöver du inte vara ledsen över att ingen annan är lika romantisk, snäll, underbar eller snygg som h*n var, för det finns hos TUSENTALS andra :). Om du vill ha någon annan i tankarna så åk på en fest så kanske du ser någon snygg eller kanske du har någon gammal romans? Tänk inte på det, everything will be okay in the end, if it's not okay then it's not the end. :)

 

Och glöm inte vackra människor, du har ett långt liv kvar att leva. (Ville bara skriva av mig lite)

 

 

 

Verkligen, mobbningen blir bara värre och värre. Och den kommer knappast att minska. Man kan inte beådra en annan människa att sluta mobba, det går inte att berätta för en j*vla mobbare att sluta av med skiten som h*n gör. Varenda människa som mobbar så trycker ner en annan människa för att h*n är högre upp än en själv, man vill vara högst uppe och populärast. Och en mobbare tror då att om h*n sprider falska rykten om någon så slutar folk att vara med den människan, och att mobbaren ska få flera vänner. 

 

I mina dagar så har jag vid tillfällen blivit mobbad och varit en mobbare. Jag är säker på att minst hälften av alla högstadie elever har mobbat under sina år. Det kan vara små ynkla saker som räknas till mobbning. Och rent utsagt så har högstadiet varit värsta tiden i mitt liv, och jag längtar att få börja i en ny skola. Det värsta just nu så är nog att det finns flickor i 9:an som ännu inte har mognat och lärt sig att sluta mobba. Däremot så är det största delen av 9:orna som håller sig på en rak linje och liksom alltid har fattat att det är onödigt att mobba, nu är det ju mest pojkarna jag talar om. Men jag hör ännu flickor som faktiskt sitter och pratar bakom en persons rygg om en massa onödiga saker, ex. en ful tröja. Jag förstår bara inte, när ska dessa människor växa upp, mogna och förstå.

 

Det sorgligaste är hur den utsatta personen känner sig, jag har känt denhär känslan ett x-antal gånger. Tro det eller ej men jag vet vad jag talar om. Under högstadie åren så har jag fått en massa skit och jag lämnade ALLTID att tänka på det och mådde SKITdåligt. Har haft en lång 2 årsstrid med min nu riktiga vän, vi har gått igenom otroligt mycket onödigt skit och skrivit de fulaste orden till varandra, jag pratar inte bara om en enda gång utan kanske 600 ggr. Men, vi har blivit starkare av det också och nu kan inte ord ta ner oss. 

 

Nåja, som sagt - jag är lättsårad. Förra året så brydde jag mig alltför mycket om vad folk tyckte och tänkte om mig, jag försökte göra allt för att ingen skulle prata skit bakom min rygg. Men det var onödigt, för FOLK KOMMER PRATA OAVSETT VAD DU GÖR. Och som min släkting sa till mig en gång "Flickor kommer alltid att prata skit" bakom någons rygg då förstås. JAg börjar tro att hon har en poäng i det där.. dagens vuxna talar också..

 

Och människor som hatar någon för ingenting eller bara avundsjuka så det är bara deras förlust. Det tar väldigt mycket onödig energi och den en da som mår dåligt är du själv. 

 

Drama har typ kommit ikapp mig och förökar sig i mitt liv, har svårt att utrota det så ibland är jag som jag är. Men för det första så har jag varit med om en hel massa, har typ aldrig haft vapenvila till 100 %. Dessutom är det en sak ni bör veta om mig: Efter att jag sett en film så blir jag som i huvudrollen, haha. Efter att jag såg James bond så ville jag bara gömma mig bakom ett träd och skjuta någon.. efter gossip girl så ville jag bara bli som Blair Waldorf - en riktig bitch. Efter pretty little liars å ville jag bara skriva lappar överallt och underteckna -A.

Men jag kan behärska mig för det ofta så blir inte som mitt huvud vill... Efter som jag lyssnar mer på hjärtat än på hjärnan. 

 

Och du, du kommer ångra det när du blir äldre, Mobba inte, karma kommer och tar dig!