Jag antar att de flesta har hört om den norska ungdomsserien Skam som handlar om ett gäng ungdomar som börjar gymnasiet och får uppleva kärlek, tårar, otrohet, svikelser och ja, allt som händer i gymnasiet. Jag började se på serien för att det var så många som skrev på nätet om att "Följer ni också Skamtrenden?", alltså ifall andra också såg på serien. I Sverige var det väldigt inne att alla tittade på serien och nu har det också kommit till Finland.

 

Nåja till själva serien. Jag hade förstås jätte höga förväntningar, vilket inte var så smart. Jag tyckte inget speciellt om serien faktiskt men jag bestämde mig ändå för att se alla de 3 säsongerna som fanns. Nu har jag sett alla och såklart är den bra, eftersom den är så trovärdig, men jag vet inte om jag blev så beroende som alla andra verkat bli. 

 

För det första så är serien riktad mot en åldersgrupp på 15 år, så jag känner väl mig lite för gammal för den, jag vet dock att om jag skulle varit 15 år så skulle jag gillat den mera. Sen så har jag stört mig på karaktärernas långa pratpauser. När ena personen frågar eller berättar något så kan det ta över 5 sekunder innan den andre personen svarar. Det blir väldigt många långtråkiga scener när de pratar eftersom avsnittena bara kan vara 20-30 minuter. Jag blir dessutom väldigt förvirrad när karaktärernas mobiler ringer då de nästan alltid har på vibration så det låter så verkligt så jag letar alltid efter min egen mobil ifall det är den som ringer,haha! Nästan irriterande ibland när deras mobiler alltid ska vibrera så himla länge. 

 

Hoppas det inte blev för mycket negativt nu men jag läser bara att alla älskar serien så är det bara jag som tänkt på detta :D?

 

 

Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bry mig destu mera, men det gör jag. Det är så att min lillasyster velat delta i en tävling där den som bygger det finaste Marabouchokladhuset vinner priser varje vecka. Så hon tänkte delta med en bild från detta års chokladhus som hon själv fotat, men när hon tittade igenom olika bidrag från tävlingen så ser hon min bild från FÖRRA årets Marabouchokladhus som jag gjorde tillsammans med mamma och lillsyrran. Då fick det först mig att tänka ifall jag själv velat delta så kan jag ju inte det när någon använt min bild och ifall någon vinner med den bilden. Då blev jag väldigt frustrerad och nästan lite arg måste jag säga. Jag skickade genast åt arrangörerna av tävlingen hur det låg till, det var ju lätt att länka mitt blogginlägg från förra året där jag hade publicerat bilder med huset och text. Så får hoppas att de tar bort det tävlingsbidraget som använde min bild.

Vad ska jag nu göra? Är det dags att börja sätta vattenstämpel på bilderna så folk ser att bilden faktiskt tillör någon? Det tänker jag faktiskt inte börja med eftersom det kommer bli mycket jobbigare och hur lätt är det då inte att beskära bort copyright delen? Väldigt lätt. Jag vet att alla någon gång i sitt liv har använt någon annans bild i något skede, men jag skulle inte göra det i en tävling. Vem vet, kanske det är en liten tjej som googlat på Marabouchokladus och sett min bild och själv inte orkat göra ett chokladhus så on tog min bild för att det var lättare. Kanske hon var 10 år och då förstår jag henne. Men ifall det är någon i 15-års åldern så höjer jag nog på ögonbrynet, eftersom ungdomar borde veta bättre än barn. Nåja, jag bryr mig inte så mycket mera nu när jag fått sända ett mejl till dem, men jag hoppas verkligen att du som läser detta tänker efter. Det är ju så fel att ta andras bilder och låtsas som att det är ens egen, tänk bara efter innan ni plockar åt er googlebilder utan att se vems bilden är.

 

 

 

Mitt liv är så bra som det kan bli nu,  2016 har verkligen varit det bästa året i mitt liv. Jag har flyttat till Vasa i en lägenhet med Zander, åkt på min första södernresa till Puerto Rico med Zander, börjat satsa mera på bloggen, fyllt 18, köpt bil osv. Haha egentligen hände allt detta i september. Så ja, varför skulle jag ha svårt att sova då? Jag tillhör den gruppen som inte vet vad det kan bero på, eller är det normalt att det tar 1,5 - 2 timmar innan man har somnat? Oavsett om jag går och lägger mig klockan 22 eller 01 på kvällen så tar det alltid så länge för mig att somna. Det är så irriterande eftersom jag inte är stressad, nervös eller orolig för någonting, allt är ju bra?

 

Jag kan inte sova för att mina tankar går på högvarv. Det känns som att jag har upp 10 olika flikar i mitt huvud och det består alltid av en låt, även om jag undviker musik på kvällen. Jag tänker på saker som har hänt när jag var 10 år, 15 år och vad som hänt under dagen. Det är så konstigt, för jag kan tänka på något som hur synd det var om dendär pojken som jag dissade på lågstadiediscot, jepp jag har ett klart minne för hur det gick till. Alltså hur svårt kan det vara att släppa en sån sak!? Det är bara så störande för jag kan inte släppa tankarna heller och det hjälper inte att tänka på mitt drömhus eller såna saker, min hjärna går på högvarv.

 

Jag vet att jag borde läsa en bok eller ta det riktigt lungt på kvällarna men det fungerar inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till eftersom Zander somnar på seriöst 5 minuter, sen får han ryckningar under 10 minuters tid som bara gör mig piggare, haha! Oj, vad kom jag mig in på nudå. Fast ja, han rycker med både armar och ben och det brukar sluta med att han råkar slå mig eller gör mig pigg, detta händer ju när jag sover i hans famn, vilket är varje natt. Nåja back to the topic. Han somnar supersnabbt och då känns det så meningslöst varje kväll eftersom jag vet att jag ligger där i någon timme och försöker både kämpa och slappna av. Ännu värre är det ju när Zander är borta, då går det inte alls. 

 

Nu är det 2 månader sedan jag flyttade till en lägenhet i Vasa med min pojkvän Alexander, som jag varit tillsammans med i 2 år o. 3 mån. Det gick väldigt snabbt eftersom iden kom plötsligt, men jag har inte ångrat det en enda sekund.

 

När jag bodde hemma i Vörå så visste jag inte riktigt om jag längtade att komma hem eller komma till skolan med kompisarna, inget av det egentligen. Jag kände ingen glädje av att komma hem för att se på serie tills jag somnar och att sakna Alexander gjorde bara varje dag värre. Jag och Alexander träffades bara på helgerna eftersom vi bodde ca 70 km ifrån varandra så gick det inte att träffas mitt i veckan. 

 

Det bästa med att flytta hemifrån är nog att få inreda hela lägenheten precis som man själv vill från NOLL. Vi köpte allting nytt eller så målade vi några möbler vita. Man började må så bra av att få bort gula färger och få inreda i egna favoritfärgen såsom blått, vitt, grått och svart. Nu till hur jag börjat må efter flytten och det kan ni säkert gissa. varenda liten nerv i min kropp har blivit lycklig. Jag gillar att köra bil ca 8 km till skolan och samköra med två gullisar, jag gillar att få komma hem till ett nytt och snyggt fräscht hem, jag gillar att få ha hur mycket sött och gott jag vill i skåpen och få välja vilken mat jag vill äta, jag gillar att bo nära allting (shopping, bio, snabbmat, kompisarna, gymmet...) och jag älskar att få komma hem till den snällaste och mest underbara människan jag känner VARJE DAG. Jag är äntligen lycklig och känner att jag mår bra hela tiden. 

 

Att bo med Alexander har bara förstärkt vårt förhållande, inget annat. Vi har inte tröttnat på varann och vi kommer bra överens om hur vi delar på sysslorna. När det gäller att handa mat så brukar han betala allt som både han vill ha och det som vi båda vill ha. Sedan betalar jag det jag själv äter som inte han vill ha. Efter det så går vi igenom kvittot och delar det ungefär 70-30, eftersom han äter sååå mycket mera än vad jag äter så tycker vi båda att det blir rättvisast såhär. Vi brukar städa varannan fredag och om jag lagar maten så diskar han och tvärtom nästa dag, så att båda hjälps åt. Men saker vi har köpt som kaffekokare och soffa så har den som mest velat ha det betalat hela summan, det känns kanske hemskt att tänka att det är lättast så ifall det tar slut men det är lättast att ha egna saker så jag tycker inte man ska dela på allting. Nu blev det så att jag betalade den nyköpta soffan så Alexander betalade flera mindre saker istället.

 

Det är ju också viktig med egen tid. Ibland sitter jag och bloggar medan han tränar eller är på sin dator men vi brukar också titta på en gemensam serie om kvällarna och äta något gott, känns så himla bra! Så att flytta var det bästa jag gjort, och vi har inte börjat bråka mera på något vis så det känns så bra. 

 

 

Min pojkvän studerar sitt första år på Novia nu och deltog därför också i "Gulis supandet", han drack inte så mycket alkohol den kvällen, ändå var han halvt onårbar när jag hittade honom i vår lägenhet. Klockan var bara 12 på natten och jag hade träffat honom två gånger under kvällen och då drack han med måtta och det gick bra att prata med honom. Han var full, japp. Men så full så han kunde ta hand om sig själv. Senare under kvällens lopp då klockan var runt 22:30 så träffades vi och pratade. Detta minns han dock inget av, vilket är väldigt underligt. Min pojkvän minns inte heller hur han "cyklade hem" 1,5 km. När jag hittade honom klockan 12 i vår lägenhet så låg han tvärs över sängen och var onårbar för en liten stund. Jag hjälper honom till wc:n för att spy men han trillar bara när vi ska gå dit. När jag fått ner honom framför wc:n så ser jag att han blöder från huvudet och blodet har runnit ner för huvudet och ena örat, sedan längs kinden. Jag försöker få svar på vad som hänt men han minns ingenting. Jag försöker trycka papper mot "hålet" han hade i huvudet. I tre timmar hjälpte jag honom att spy och komma sig i säng, det tog tre timmar. 

 

Jag hoppades på att han skulle minnas saker dagen efter, men nej. Han spydde från morgonen till klockan 22 på kvällen, fick inte ens i sig vatten, allting kom upp tillbaka. han spydde över 10 gånger. När jag försökte hålla om honom så skakade han i hela kroppen och hade ryckningar emellanåt. Var det faktiskt bara alkohol han druckit? Eller kan någon ha drogat honom? 

 

Ni vet ju själva hur lätt sånahär saker händer. Någon roar sig på en annan människas bekostnad. Det är inte bara flickor som blir drogad och det vet ni. Vi kom inte till någon annan slutsats än att någon måste ha lagt t.ex. ögondroppar eller annan drog i hans öl. Vi var säkra på det för en bra stund, tills jag testar googla symtom på hjärnskakning. Varenda litet symtom på hjärnskakning stämde in på honom. Han hade huvudvärk, spydde, fick feber på kvällen osv. Så då blev vi mera säkra på att han skulle ha fått en liten hjärnskakning. 

 

Vi borde ha sökt läkare men när man har fått en hjärnskakning så är enda botemedlet att vila, låt hjärnan vila. Så efter flera om och men så besökte vi aldrig någon läkare, för är det egentligen värt att vänta flera timmar vid sjukhuset och sedan få höra att man ska vila? Min pojkvän hade valet och han velade inte. 

 

Till er som rör sig i Vasa trakterna så vill jag bara säga att snälla, håll handen för glaset när ni är på baren, gör det till en vana. Det finns faktiskt idioter som vill droga andra för nöjets skull, behandla människor som testkaniner för att se hur mycket de klarar av. Det verkar som att Alexander både blev drogad och fick hjärnskakning den kvällen, eller någondera, man vet aldrig säkert. Detta var då på Ollis som detta hade hänt, för där befann han sig hela kvällen.

 

 

Vet ni vem som har växt i mina ögon? Justin Bieber. Fast vad vet jag om hur han beter sig och vad han gör, jag följer ju inte honom på medier eller läser om honom på nyheterna så vem är jag att säga att han har "växt i mina ögon". Det jag menar är att jag tycker allt Justin hat har lagt sig, nu har jag inte hört på länge någon utbrista "Justin bieber är bög" eller "Usch för tjejen Justin", men varför har egentligen folk sagt så? Alltså påriktigt. Alla som har hatat på Justin, är det uppmärksamhet ni söker eller är ni bara avundsjuka?. 

 

Allt hat på honom har varit som en flodvåg, man har antingen hållt fast sig i en kvist eller strömmat med floden. Den här killen är ju världsberömd, det hör ju till att kändisar får både beröm och hat och det är just för att folk är avundsjuka och har olika åsikter helt enkelt. Nu har ju hatet lagt sig och då har mina ögon öpnnats för honom, men förut så blev man ju nästan retad ifall man lyssnade på honom, och så har jag hört rykten om att han inte har fått spelas i radio för att så många inte vill lyssna på honom..det är ju rent av fjantigt haha. Så dålig är han ju inte. Men nåja, skönt att det inte är så längre, så nu tänker jag lyssna på honom, byebye.

 

 

Jag får rysningar så bra låten är! Jag läste på nätet att Ariana bara är 155cm lång och ändå är hon så jäkla snygg! Jag har alltid hatat att vara kort, tror jag är ca 160cm nu, har inte vågat mäta min längd på jätte länge när jag vet hur deppad jag blir av att se att jag inte växer mera. Jag har alltid haft långa bästisar så det har gjort att jag sett så liten ut. Men anledningen till att jag har mått så dåligt över min längd så är nog p.g.a. alla negativa kommentarer som jag har fått. "Fan vad du är kort", "Du ser ut som en 12-åring", "Herregud vad du är liten" osv. Jag fattar inte vad folk tänker med när de måste kommentera någons längd? Det är EN sak att säga "Oh vad du är kort, det är så sött" eller "Oj vad kort du är, men det är ju bra för pojkar gillar korta flickor", men jag har ALLTID fått höra ett svärord i början av den jävla kommentaren så nej, det har alltid kommit ut som något negativt. 

 

Jag skulle kunna skriva upp alla som har kommenterat min längd, för jag minns varenda en, ni fastnar i mitt minne. Ge mig en slant för varje gång jag har blivit kallad "kort" eller "liten" så skulle jag vara upp i MINST 100€. Min längd har blivit ett komplex. När man blir kallad liten i hela sitt liv så börjar man känna sig underlägsen, som att man är sämre än andra för att de är större. Jag ska inte behöva lyda de som är längre än mig. Om det är någon nu som sitter och småler och tycker jag är löjlig som kan må dåligt över något sånt här så låt mig vända på steken åt dig. 

 

Det var en gång en flicka som alltid har varit rundare än de andra flickorna i klassen. Hon har fått höra kommentarer som "Fan vad du är fet", "Du ser ut som en kossa", "Herregud vad du är stor" i hela sitt liv, allra värst var det i högstadiet. Hennes kompisar var smalare än henne så det var bara hon som fick kommentarerna. Vem av er tror att denhär flickan INTE skulle ha börjat må dålig över sin kropp? Jag tror att 99% av alla som skulle ha varit i denhär flickans position skulle ha utveckat ett kroppskomplex och börjat må dåligt.

 

Kanske någon av er tänker "Det är värre att bli kallad fet än kort", men säg mig, varför? Om man är överviktig kan man gå ner i vikt genom motion, rätt kost eller bantningsmetoder men vad kan man göra om man är kort? Jag har spenderat oändligt många kvällar till att googla sönder på olika sätt att bli längre. Jag har hittat benutdragningstrick som gör att man blir sängliggandes ett år efter, droger, benproteser, tillväxthormoner osv. Det finns inget naturligt sätt, det blir dyrt. Dock hittade jag en sak som jag bestämde mig för att testa i deperatens minut och det var stretchningar. Jag prövade att hänga i en stång i flera minuter, hade min kompis att dra i mina ben medan jag höll fast mig, jag sparkade runt i luften, höjde cykelsitsen så högt att det gjorde ont att räckas till pedalerna, jag drog och slet isär min kropp. Det hela slutade med att jag inte kunde gå mera, jag fick halta för det började kännas som att mina ben inte satt fast i min kropp längre, som att jag hade "sparkat loss min ben". Övningarna hade jag tagit från en onlinesida på nätet men tillslut klarade jag inte av att gå mera så jag åkte på fysioterapi. Fysioterapeuten sa att det kan vara en sorts sträckning i ljumskarna, det behövdes rehabiliterande övningar. Jag slarvade en del med övningarna och det har gjort att jag har bestående skador för livet. Om jag byter skor eller svänger mig på ett konstigt sätt så skär det till i ljumskarna och det är en sån hemsk smärta så man vill bara falla ihop. Efter ett tag blev onlinesidan borttagen(?) och ni kanske undrar om stretchningarna hjälpte? De hjälpte faktiskt mig att växa 1-2 cm. Sen så vill jag inte gå runt i klackskor i hela mitt liv, men det är det ända jag har känt mig trygg och säker i.

 

Jag vet att de som har kallat mig kort och liten inte vet hur mycket det har sårat mig, ni är alla förlåtna, no worries. Men det känns som att ingen förstår att man kan ha komplex över att vara kort, bara ni som själva är korta kan förstå. Kan inte alla bara SLUTA kommentera andra utseende!? Kort, lång, smal, tjock, ful, svart, vit det spelar ingen roll hur du ser ut! 

 

Högstadiet var min värsta tid, säkert som många andras också men efter det när jag skulle börja i ny skola så fick jag höra negativa kommentarer om min längd varje dag den första veckan. Jag minns så bra att det var v.a.r.j.e  d.a.g. När jag lämnade högstadiet hade jag blivit så stark så att jag inte tog åt mig om någon kallade mig liten, men när man får höra det varje dag så föll mitt självförteoende till bottnen. Jag funderade varje kväll på vad jag skulle svara tillbaka när jag får en sån kommentar, men vad ska man svara egentligen? "Tacktack", "jagvet"? Jag förberedde mig alltid för att svara "Ja jag ser dina snorkråkor härifrån" eller "det är roligt att vara liten" för det är det, det är roligt att vara liten. Men när man väl fick höra kommetaren så kände man sig så underlägsen så man tvingade fram ett leende och hoppades på att ingen skulle göra någon diskussion av det. Jag hoppas att ni nu förstår att jag har mått så dåligt över detta FÖR ATT jag har fått höra det hela tiden som något negativt, då börjar man tvivla på sig själv. Min pojkvän är ca 187 cm lång, ca 20 cm längre än mig och ja, jag har mått jävligt dåligt över längd skillnaden. Jag har varit glad över att kunna bli runtkastad och buren men tror ni inte man vill gräva ner sig när man får höra saker som "Är han inte för lång för dig?" 

 

1. Jag vill vara lång p.g.a. att folk har fått mig att känna mig oduglig, barnslig, osnygg, underlägsen osv. 

1. Jag vill vara kort för jag trivs i att kunna ta mig igenom trånga utrymmen, bli buren av min pojkvän, böja mig ner utan att det knakar i knäna (skämt åsido) men ni fattar. 

 

Jag har nu lärt mig att man inte behöver vara "lång och snygg", det är minst lika bra att vara "liten och söt". I all min googling så har jag också märkt att t.ex. en del pojkar gillar korta flickor och en del gillar långa flickor. Men nej, allt handlar inte om att se perfekt ut för det motsatta könet. Man ska känna sig trygg och vacker i sig själv, då har man som högst självförtroende. I dagensläge så har jag mina två vänner Emma och Jenna att tacka, de har fått mig att inse att jag ska vara nöjd med min längd. Jag bryr mig inte längre om någon kallar mig för kort eller liten men det fanns en tid då jag försökte hålla mig bort från långa människor och betalade dyrt för bekväma vardagsklackskor. Usch.

 

Tack för att jag fick skriva av mig och jag hoppas ni är öppensinnade för att man kan ha komplex för i princip vad som helst. Ni som tycker jag är överkänslig har antingen råkat ut för något mycket värre eller aldrig varit med om något sånthär. Jag förstår er, men kom ihåg att mobbning betyder kränkningar som upprepas, vad betyder detta då, som också upprepas?

 

 

 

 

 

 

 

När jag gick sista året i högstadiet och det var dags att välja vidare utbildning så hade jag ingen aning alls, som många andra. Man borde inte få panik över att man inte vet sitt drömjobb eller vad man vill göra med livet, sånt tar man reda på längs vägen. Jag visste att jag gillade att skriva, så journalist var ett alternativ för mig då och då skulle jag ha sökt till medieassistent, men jag ville inte bo i en lägenhet då och det hade jag varit tvungen att göra eftersom skolan saknade internat. Men när jag hade varit en vecka på prao/pryat vid HVC så öppnade jag ögonen mera för vården och att söka till närvårdare blev ett alternativ.

Mina val blev tillslut 1.Närvårdare 2.Kosmetolog 3.Gymnasie.

 

Jag har aldrig varit intresserad av att jobba på dagis eller sjukhuset men det blev ett sista minuten val ändå. Inträdesprovet/urvalsprovet var inget alls att oroa sig över, det gick mest ut på att våga prata och inte vara så blyg. Jag är själv väldigt blyg men ändå gick det ur bra som helst. Jag slapp in till närvårdare i YA Vasa och flyttade in på internat. Jag hade sett fram emot att bo på internat och tänkte på allt roligt man får göra med sina kompisar och visst, man skaffar massor med nya kompisar. Men nu är det bara tråkigt att bo på internatet, så ha inte för höga förhoppningar ;). 

 

Våga lämna kompisarna. Det spelar ingen roll om du söker till en skola där du inte känner en endaste prick, du skaffar alltid nya vänner. Jag kände t.o.m. några av flickorna i min klass från förut, men jag umgås ändå mest med mina nya vänner Emma och Jenna från Vasa. Om du är nervös över att du inte ska lyckas bli bra vän med någon eller passa in i gänget så tycker jag att du ska ta och TÄNKA OM. Alla andra är precis lika nervösa och rädda som du kommer vara!

 

Jag går nu på andra året och nästa år splittras klassen eftersom alla får välja ett kompetensområde/inriktning. Det fanns att välja mellan akutvård, barn och unga, mentalhälsoarbete och missbrukarvård, sjukvård och omsorg, munhälsovård, handikappomsorg, äldreomsorg, rehabilitering, fotvård och kundbetjäning och informationshantering. Jag valde att studera mera inom barn och unga och som tur så ordnas det i Vasa nästa år, medan t.ex mentalhälsoarbete och missbrukarvård bara ordnas i Pedersöre. Det beror helt på hur många från Vasa, Närpes och Pedersöre som söker till en viss inriktning.

 

Längs min väg till närvårdare så har jag utvecklat stora saker som empati, självsäkerhet och mera socialitet. Jag njuter av att kunna hjälpa andra och kan nu sätta mig in i andras situationer lättare. Jag känner mig som en lyckad närvårdare när jag kan få ett dagisbarn att skratta eller en åldring att le. Att få en åldring att se meningen med livet eller att ett barn lär sig skriva är guld dagar som närvårdare, självförtroendet och självkänslan kommer att växa för alla tre. 

 

Om du väljer att studera till närvårdare så kommer du att få pröva jobba som dagistant, som en vårdare på ett åldringshem och inom hemservicen. 6 veckor per praktik och det är tre praktiker på två år. 

 

Till er som går ut högstadiet snart och inte vill börja på gymnasiet, eller till er som vill byta utbildning så vill jag bara säga att om du börjar studera till närvårdare så kommer du att lära dig bli en bättre människa och få massor med allmänbildning tills vidare i livet. Du lär dig att ta hand om dina framtida barn och du lär dig ta hand om dina föräldrar när de börjar bli gamla. MERA FOLK TILL NÄRVÅRDARYRKET, DE BEHÖVS ÖVERALLT! ♥

 

 

...men jag tycker att detta är fel. På den senaste tiden så har jag varit med Alexander till City market i Stenhaga och sett på surfplattor. jag såg då att en surfplatta som jag var intresserad av var på rea och jag funderade direkt på att köpa den. Jag minns inte varför jag flyttade lite på den stora rea lappen men jag hade väl inget bättre för mig haha. "jånä" tänkte jag då. Där bakom den stora realappen så var en mindre lapp för samma produkt men där står det att dennes normala pris var exakt samma som på realappen, ja ni ser ju själv på bilden. Fast på realappen så stog det att den hade kostat 399€ före fast det stämde ju inte alls. 

 

I lördags så var jag till city market igen och då var realappen borta, men den kostade fortfarande 349€.

 

Jag bryr mig egentligen inte men tänkte dra upp det ändå för att varna er om att inte dras till något för att det är på rea, det kan lika bra vara det normala priset. Jag kände ju mig stressad för att hinna köpa den men sedan så blev jag ju lugn när jag såg att reapriset är samma som normala priset.

 

Det kan lika bra hända att det finns en vettig förklaring till det hela, men det såg verkligen inte ut så. Nåja, jag behöver inte skynda mig för att köpa den nu nr priset alltid är "på rea". Vad tycker ni själv då?

 

 

Idag steg jag upp 7 på morgonen och gjorde mig i ordning till bloggbrunchen som hölls i caféet Sweet Vasa i Vasa. Det var frukostflickorna som ordnade det och mera om det imorgon/övermorgon + bilder. Jag har shoppat två riktigt fluffiga fiberkuddar vid Jysk som kändes som dunkuddar för 15 € st idag och gått runt i Vasa och tittat med Alexander. 

 

Idag när jag gick från Sweet Vasa mot City market så kommer en utlänning i ca 40 års åldern med en bukett rosor och går rakt mot mig. Han kommer fram till mig och ger mig en ros och en kram. Först så blev jag förvånad, glad och jag kände mig smickrad på något sett. MEN sedan så drar han fram ett foto på en liten pojke och då börjar han berätta att pojken är hans bror som är invalid och bor i ett annat land och behöver hjälp. Han börjar då tigga om pengar och jag förstod inte riktigt vad han sa eftersom han talade finska och jag kan ju inte finska så bra. Jag försökte berätta att jag beklagar och inte har så mycket pengar att ge, men då tar han tillbaka rosen han gav mig och fortsätter tjata på mig om pengar. Jag blir tillsist tvungen att ge honom några cent. Han ber då om 2 € och jag visar att jag inte har det, men då börjar han peka på andra saker i min plånbok som bankkortet, jag tog några mer centar och gav honom men sedan drar jag fast min plånbok. Mannen lägger pengarna i fickan och utan att säga tack eller någonting så går han därifrån med mina pengar och rosen som han hade gett mig men tog tillbaka.

 

Vet ni hur arg jag blev? Jag trodde på hans skitsnack och även om det bara var ca 1 € som jag gav honom så blev jag ändå så förbannad över att jag trodde på honom, det var väldigt dålig stil det som han gjorde, FYDÅ. Jag lämnade att störa mig på dethär väldigt länge eftersom att det inte har hänt mig förut, jag visste ju att det fanns tiggare som behöver hjälp och de som bara luras för att få pengar. 

 

Jag trodde egentligen inte på honom men jag kunde inte säga nej när han tiggde så mycket som han gjorde. Har detta hänt någon av er eller vad skulle ni ha gjort?

 

Nu när du är ren så måste kroppen återfuktas, huden får inte vara torr när du applicerar BUS. Jag brukar ta en helt vanlig doftfri bodylotion men jag har märkt att om man vill ha en bättre doft så är det att ta en bodylotion som du tycker luktar gott. Jag använder nuförtiden någon av victorias secrets bodylotion. Låt det torka lite innan du går till nästa steg. 

 

 

När jag börjar lägga det så ser jag till så att jag har papper, en vatten kran och handduk bredvid mig, alltså i badrummet haha. Så jag börjar med fötterna och går uppåt. Fötterna-benen-rumpan-magen-bröstet-ryggen-armarna-halsen-ansiktet. När du håller på så dra bara hastigt vid knäna och armbågarna för annars finns risken att de blir mörkare. När jag är helt klar så brukar jag tvätta händerna riktigt bra med tvål och sånt för händerna är nästan omöjliga att inte få brunast av allt eller orange. Så efter att jag tvättat dem så tar jag en klick av BUS på ett eller två fingrar och lägger på handens utsida/övresida, fingrarna(lite) och lite på armen där jag också råkat tvätta bort med vatten. Sen så lägger jag INTE BUS på handflatan! GÖR DET INTE! Det har redan hunnit suga i sig tillräckligt efter att du smort in hela kroppen. 

 

• Klä inte på dig förrän det har torkat för det har tendens att färga av sig!
• Lägg brun utan sol cirka 4 timmar före eller mer förrän du går och lägger dig!
• Om du tycker att det luktar konstig dagen efter så smörj bara in dig med någon bodylotion från VS med mycket doft i, så jämnar det ut sig. Eller har långärmat. 
• Om du vill ha mörkare brun färg så använd det dagen efter då och fortsätt så till önskat resultat.
• Det beror på BUS produkterna hur länge färgen håller men från 2-6 dagar skulle jag säga.
• BUS förvinner inte i duschen, isf bleknar det bara men kanske inte märkbart enligt mig.
• Dethär är inte alls svårt, om du är osäker på hur resultatet kommer bli så prova på bara benen före eller någon cirkel på kroppen. :) Lycka till!

 

 

1. Jag vill ha det som jag inte kan få, när jag kan få det så vill jag inte ha det. Om jag är i jobbet/skolan och längtar efter att få se på One Tree Hill så att det pirrar i magen, så vill jag inte se det mera när jag väl kommit hem.

 

2. Jag tröstäter aldrig, jag tror inte på sånt. Dessutom så kan jag inte äta när jag är ledsen, då har jag ingen matlust alls. Jag kan inte ens äta choklad.

 

3.Jag vill inte sticka ut. Jag måste alltid veta vad mina vänner ska ha på sig när det är t.ex. något evenemang, jag vill inte klä upp mig för mycket så att det drar uppmärksamhet.

 

4. Jag tål inte att var i mitt rum när det är ostädat. Alexander tycker att det är mysigt men jag kan inte vara i det om inte allting är på sin plats. 

 

5. Jag hatar att åka buss. Jag tycker att det är pinsamt, är rädd för att missa den och jag glömmer var jag ska stiga av.

 

6. På tal om glömma, jag har inget lokalsinne. Jag minns aldrig var någon bor, jag skulle aldrig hitta till Vasa fast jag har varit dit hur många gånger som helst och går i skola där haha.

Igår kväll gick min vän bort i en traktorolycka, Anders var hans namn. Sista stunden jag fick med dig var för några dagar sedan i Oravais, som nästan varje fredag så satt vi vid ABC och körde runt med traktorerna. Du var en glad prick med hjärtat på rätt ställe och duktig på det du gillade. Att du har stigit upp bland änglarna har ingen riktigt förstått ännu. Magkänslan säger att du har åkt på en resa och kommer tillbaka om en vecka, men sanningen tränger sönder våra hjärtan och huvudet vill att man ska bearbeta sorgen. Det finns inte ord för hur orättvist livet kan vara, hur kan världen ta ifrån oss vår 15-åriga vän som bara var några dagar ifrån att gå ut grundskolan.

 

Anders Fridlund, du har friden i namnet och vi önskar dig inget mindre. Jag vill säga till alla som stod Anders som närmast och som sörjer för hans bortgång, att ni är inte ensamma. Det är otroligt med människor som sörjer och kände Anders, han var så omtyckt. Inget är sig likt utan dig, dagarna är gråa och dystra. Vi måste finnas här för varandra, det är viktigt att få prata om dethär med någon du litar på för att få lätta på hjärtat. Det här är ofattbart, först 19-åriga Daniel och nu du, hur kan två människor som man känner gå bort på samma vecka. 

 

Det känns fortfarande som att du finns här med oss, jag begriper inte att det jag skriver är sanningen, jag vill så gärna att du ska komma tillbaka till oss. Vi älskar dig Anders, du visste saker om mig som få visste och jag vill så gärna vakna upp ur denna mardröm och krama om dig! Vila i frid, för det är du allt värd underbara människa ♥

 

Känslan när jag får ett samtal om att Anders har blivit en ängel var obegripligt och tårarna forsade fortare än någonsin. Jag sprang ner för internatstrapporna och in till Emelie, det tog inte länge förrän vi tagit oss till Elin och fått en chaufför som körde oss till lycksplatsen 45 km bort. Med varsitt köpt ljus så lade vi det bland alla andra ljusen för Anders, sedan kramade man om kompisarna som var där. Allt var stilla, inte ett litet ljud hördes heller, allting var tyst och ledsamt. Idag så har vi haft krismöte med våra vänner vid Amigo i Oravais och Siben hade gjort en video till minne av Anders. Vi såg videon om och om igen och gråten blev bara värre men vi hade varandra att trösta. Det här är förfärligt, jag önskar att du skulle se hur förkrossade alla är Anders, kom tillbaka! :'( ♥

 

 Sibens video:

                     

 

 

Det finns något som jag har börjat fundera på oftare och oftare, och det är "varför finns vi?". Vad är egentligen människans uppgift här på jorden? Är vi bara till för att döda djur för att få mat, varför har då djur fått ett liv och kan känna av smärta? Varför ska vissa djur vara försvarslösa, varför ska livet vara orättvist? Är männsikorna till för att hitta en annan männsika som de kan skapa kärlek med och sedan föra vidare generationen, men sen då? Ska det bara fortsätta så? Ska följande generationer också hitta en annan människa att föröka sig med som sedan kan föra vidare generationen igen? Det här får mig att tänka att livets mening lyder såhär

- Hitta en människa som du gillar, så att du kan föra vidare mänskligheten.

 

Vad gör detta för skillnad? LIV är oändligt i siffror, vi kan skapa hur många som helt utan att de tar slut. Vilket innebär att mänskligheten kommer att finnas i oändliga tider, om inte övernaturligheter inträffar. Är människorna menade för att bygga någonting, eller lever vi bara för nöjet? Lever vi bara för att få må bra av lycka? 

 

Alltså VARFÖR FINNS VI, kan ingen svara på dethär? Please feel me bros, but you won't för jag förstår inte heller riktigt vad jag menar, haha. Men ibland måste jag bara få skriva av mig av vad som ligger längst nere i min skalle, det börjar typ trycka uppåt och bara måste få frisk luft, haha you get it? Det kanske bara är jag som funderar på dethär, men jag känner mig värdelös i dethär livet. Jag känner mig helt onödig, men det behöver inte betyda att jag inte ska njuta av livet så länge jag lever. Jag valde inte att leva.